Att sy eller inte sy, det är frågan.

Jag känner att jag sprudlar av idéer, men orkar inte genomföra dem.
För någon vecka sen klippte jag ut så jag skulle sy byxor och hängselbyxor till Molly.
Jag fick upp farten och sydde faktiskt ihop de vanliga byxorna till henne, och de blev faktiskt bra. Men ja, de där hängselbyxorna har legat på sybordet sen dess.
Jag har liksom inte orkat ta tag i det.
Nu ikväll så kom jag på (efter att Molly hade slagit huvudet x antal gånger i spjäl sängen) att jag ska sy ett tjockare och högre spjälskydd än det vi har. Ja det räckte med att jag skulle tänka på det och så kunde jag inte somna. Så nu har jag tillbringat snart en timme med att leta efter stoppning och tyg.
Till råge på allt så kom jag på att jag kanske var lite sugen på att sy några napphållare också, så nu ska jag nog beställa lite såna saker också.
Frågan är liksom, när ska jag ha tid och ork till det här?
Eller är det jag måste ta mig tid och ork till för att orka med allt annat? Stora frågor med inte så lätta svar antar jag.
Å ena sidan vet jag att jag inte har tid för något mer än det jag redan gör, men samtidigt känns det som om jag kvävs mer och mer för varje dag som går. Det är ingen trevlig känsla kan jag säga.

Sen, har jag lärt mig något nyttigt också, man måste tydligen ha tillstånd och betala licens för att få sy och sälja kläder som man använt färdiga mönster till.
Nu blir det och börja rita egna mönster igen. Jag som hatade det i gymnasiet.
Undra om det finns mönsterböcker för barnkläder också? Hm..
Jag antar väl att jag får googla det också? (På allvar alltså, google måste vara bästa som finns i hela världen?)

Mollys byxor, världens ballaste tyg om man frågar mig!

Och så vaknade man ett år äldre...

Jodå idag när jag vaknade så var jag helt plötsligt ett år äldre, 25.
Igår var Jonas mamma och pappa här och firade mig. Det var trevligt. Om man bortser från de miljoner gånger jag och Jonas kom osams när vi förberedde maten.
Idag kommer min mamma, pappa, Sara och Mats.
Det blir nog bra.
Kom ihåg igår varför jag hatar att fylla år vid påsk. Det är egentligen något som sitter kvar sen jag var liten. När man fyller år vid påsk, är man inte ensam om att få saker. Alla omkring får "påskpresent", påskägg eller något liknande. Jag tyckte alltid att det var så himla orättvist att Sara alltid fick påskägg samma dag som jag fyllde, men jag fick aldrig något när Sara fyllde är. Jag hade nog väldigt svårt och förstå/acceptera det.
Jag kände hur de känslor från förr kom upp till ytan igår när både Jonas och Molly fick påskpresenter.
Man får liksom inte känna sig speciell, inte ens på sin födelsedag.
Är det fortfarande så viktigt då trots att man är äldre? Ja för mig är det fortfarande viktigt, det är ju liksom min dag... Som jag får dela med alla andra..
Jag undrar hur min kusin känner, hen är nämligen född på självaste julafton.

Ha en trevlig påsk alla, och grattis till mig på min födelsedag.

Die Wolf h8er die

Måste bara göra lite reklam för snyggaste tshirten ever! Molly är med på ett hörn också.

Den där Jonas och vårkänslor.

Igår natt så vaknade jag med andan i halsen, jag drömde världens mardröm. Drömde att jag låg i sängen och att det kom ett stort svart moln mot mig. Jag vaknade sekunden innan molnet var vid mig. Sparkade på Jonas och sa: Jonas jag drömde en mardröm (gör så varje gång, är rätt rädd för mardrömmar och mörker fortfarande) varpå han svarar: Det är lugnt, jag är här och somnar om. Ja vad svarar man på det? Lägger mig och somnar om jag med. Vi skrattade rätt mycket åt hans självgoda svar ikväll när jag berättade det (han kommer självklart inte ihåg det själv :P

Idag när jag tröttnade på att plugga gjorde vi en liten familjeutflykt (Jonas tvättade bilen och jag och Molly var på blomlandet) och jag köpte äntligen lite jord, planteringskrukor osv.
Sen när vi kom hem så satte jag lite fröer. Suash, aubergin, tomat, chili, sojabönor, gojibär och lite plommon- och bigaråkärnor. Det känns alltid som om våren är på g när man äntligen få så fröna. Nu är det bara och vänta på att det ska komma något i krukorna!

Barnledig en hel vecka!

Jodå, i fredags tog jag mitt pick och pack och åkte ifrån Jonas och Molly för att åka till Östersund för "innevecka". Jonas skulle för första gången vara hemma själv med Molly, och ingen kort stund, utan jag skulle vara borta i en vecka!

Jag var i Östersund fredag och lördag, träffade mina studiekamrater för första gången. Riktigt trevliga personer det där! Tror att jag kommer ha stort utbyte av dem. Intressant att det är en förälder som läser också, jag har ju en ganska stor förståelse för hur jag och andra förskollärare tänker om vissa saker men väldigt lite insikt i hur en förälder tänker. Jag åkte ifrån Östersund med en bra känsla i magen, det kändes bra att komma igång på riktigt med specialpedagogiken. 

Eftersom jag skulle vara i Härnösand måndag-fredag veckan efter Östersund så åkte jag inte hela vägen hem utan till mina föräldrar. På söndags morgonen så vaknade jag av att Jonas ringde, Molly hade fått magsjuka. SJÄLVKLART. Vi diskuterade lite fram och tillbaka om hur han skulle göra osv.

Vi kom fram till; vätska-vätska-vätska. Men vi var överrens om att jag inte skulle åka hem i alla fall, jag hade många redovisningar/seminarium och arbete med barn på Technichus.

På måndags morgonen så åkte jag ifrån mina föräldrar till Härnösand. Inneveckan här började bra, roligt att träffa studiekamraterna igen, men föreläsningarna, oj. De har hittills varit två bra föreläsningar enligt mig, tvåspråkighet och matematikföreläsningen idag (saker som jag hade otroligt svårt med i grundskolan och gymnasiet börjar faktiskt att klarna nu).

Hittills har det gått bra. Men jag visste att Jonas skulle klara av att vara hemma med Molly själv (Hade han inte varit med på BB så hade nog inte Molly levt idag, han tog otroligt bra hand om både mig och henne då) men jag var orolig hur jag själv skulle reagera. Hur skulle det kännas att vara utan någon en hel vecka som man har haft vid sin sida nästan dygnet runt sen hon föddes?

När folk frågar hur det känns att vara utan Molly så verkar de lite förvånad när jag säger att jag tycker att det är rätt skönt att vara utan henne. Jag tycker att det är skönt att kunna lägga sig när man vill och inte vara orolig över att någon vaknar precis när man själv nästan har somnat. Jag tycker att det är väldigt skönt att (nästan) få välja när jag ska gå upp på morgonen. Jag behöver inte hålla på att se till att någon annan än mig får i sig frukost. 

Jag får liksom vara, bara Linda. Jag får umgås med mina studiekamrater och bara vara mig själv igen. Det är skönt.

Självklart så saknar jag (framför allt) Jonas och Molly men jag tror att jag behöver den här tiden till att samla krafter till att orka med allt där hemma också.

Nej om man kanske skulle ta tag i det där med skolarbeten. Känns som om jag har massor att göra men noll i motivation, som vanligt.

Jag har till och med försökt att intala mig själv att - Jag VILL läsa läs-, skriv- och matematikinlärning, men det går jävligt trögt. Jävla Hilmarsson ;)

Playdate.

Jodå igår var jag och Molly på playdate.
En playdate som från början var tänkt för ett par mammor + barn ur en föräldragrupp på FB, men som vanligt när det har med kvinnor att göra så drog sig de flesta ur bara dagen innan pga sjukdom osv. Sen var det diskussioner i gruppen om det HÄR så då drog de sista sig ur..
Så kvar var det jag, Molly, tjejen som bodde där vi skulle träffas och hennes barn. Tänkte vafan jag orkar inte sitta här hemma och ruttna längre (och jag hade noll motivation till att läsa) så jag valde att åka dit ändå.
Trots att Molly inte var så medgörlig innan, ingen förmiddagsvila här inte. Grinig like hell så hoppade vi in i bilen ändå och åkte, hem till Elin.
Hon hade två stora hundar (greyhound om du frågar en outbildad hundrädd person, men det var tydligen inte riktigt den rasen, men dom såg ut ungefär så) och jag blev lite rädd när jag kom in.
Molly vart lite rädd för att hundarna skulle hälsa (som hundar alltid gör) men det blev bättre. Till slut så tyckte jag till och med att hundarna var snälla och jag klappade dem, Molly skrattade sådär galet som hon gör när katterna kommer så hon gillade dem till slut också.
Elin då? Jodå en riktigt trevlig tjej och en urgullig unge :)
Det var en lyckad dag! Vi kom dit vid halv tolv och åkte inte därifrån förens typ kvart över tre. Hade kunna stannat kvar en stund till men ja, Jonas skulle väl ha mat när han kom hem (lögn, jag själv var vrålhungrig).

När vi väl kom hem så var både jag och Molly helt slut, men vi hade haft jävligt roligt i alla fall!

Vårterminen drar igång...

Jodå, en hälsning från metropolen Härnösand.

Vi är här igen (till Jonas stora lycka!), men i morgon är det fredag, och då får man åka hem igen!!

Den här våren, kommer bli helt jävla sjuk, jag ska läsa:

Läs- och skrivutveckling (Obligatorisk kurs)

Matematik inlärning (Obligatorisk kurs)

Specialpedagogik (Specialisering)

Jodå, jag är trött på att plugga så jag kör lite extra den här terminen, sen en kurs i sommar och sen sista terminen till höst. Det får fan räcka nu liksom.

I alla fall, de två kurser som är obligatoriska (läs,skriv och matematik) är helt jävla värdelösa och jag önskade att jag kunde byta bort dem, men ICKE.

Ja jag var ju utbränd tidigare och det kommer ju inte bli bättre nu liksom. Men vafan, jag pallar inte plugga mer, jag vill vara klar nuuuuuuuuuuu. Sen är det ju visserligen inte säkert att jag läser klart kurserna nu i vår heller, jag kanske fortsätter sen. Men jag måste prova och se om det funkar.

Utöver de där tre kurserna så ska jag hinna med en individuell praktik också på 25 timmar i barngrupp och 15 timmar förberedelser och dokumentring.

Det känns så som om det är så jävla mycket på g liksom. Det är nästan lite för mycket.

Skönt att Jonas ska vara hemma en del nu i vår i alla fall (han har blivit varslad) så jag kan få lite avlastning. 

I övrigt så vet jag inte vad jag ska skriva och så längre. Det är svårt att komma på. Jag har ju inget spännande liv, bara ett jävligt hektiskt. 

Nu ska jag försöka få Molly somna om igen. Nya saken är att somna på min/Jonas arm och sova ca en timme för att sen vakna och vara vaken ett par timmar för att sen skrikgrina sig till sömns. Det känns lite jobbigt, speciellt när vi bor på ett vandrarhem med andra människor på som också vill sova på nätterna!